Kvinnliga tonsättare

Kvinnor – en bakgrund

Jean-Jacques Rousseau skrev på 1700-talet om kvinnor att de hade högt utvecklad sensitivitet och var närmare ”natur” än män och i viss mening mer ”äkta”. Han menade också att en kvinna alltid skulle underordna sig en man, så som man ansåg att naturen skulle underkuvas av människan.

Den vetenskapliga utvecklingen och upptäckterna, betoningen på empiri, dokumentation och analys under 1800-talet (efter franska revolutionen) förminskade konstnärers position i samhället. Inom konsterna kontrade man både genom att skapa berättelser om geniet och verken (t.ex. historiska narrativ) och använda vetenskapliga begrepp och metoder.

Individualiseringen av konsterna – konstnären som geni

Det nyväckta manliga geniet, en individ, en hjälte, vars skapande genomsyrats av gudomlig gnista, karaktäriserades av många drag t.ex. sensitivitet som betraktades som typiskt kvinnliga. För att ge geniet en egen plattform krävdes en strategi. Manliga tänkare formade sin syn på kvinnors skapande analytiskt formulerad och vetenskapligt underbyggd.

Kvinnor konstaterades oförmögna till inspirerat kreativt skapande, de som ägnade sig åt sådant var alltså inte ”riktiga” kvinnor. Geniets dedikation till konsten kunde bränna upp dem inifrån vilket kvinnors fysik och psyke, som vekare varelser, saknade förutsättningar för. Man började också kategorisera konst och dela upp den i kultur för bildade och kultiverade respektive populärkultur för en bredare grupp med kommersiellt inriktad. Kvinnors natur och förmågor ansågs räcka till den enklare konstformen.

Då den här teorin utarbetats och etablerats blev det lätt att i varje enskilt fall förklara varför en kvinnas arbete inte höll högsta ”kvalitet”. Fanns inget annat fanns ju ”moment 22”-argumentet: Är verket riktigt bra är skaparen inte en riktig kvinna.

Trots den här för kvinnor avtändande atmosfären i 1800-talets kulturliv fanns det massor av dem som envist slog sig fram inom konstområden som musik och bröt ny mark inom många samhällsområden, oaktat den totala bristen på kollektiv uppmuntran.

Lena Haag

Programarbete, bibliotek, basklarinetter